Utvärdering av signalspaning

Läser regeringens senaste rapport om integritetsskydd och FRA-lagen.

Jag har fått för mig att försvarsunderrättelsedomstolen är behörig att besluta om signalspaning, vilket skrivelsen också tar upp, alltså borde det vara där beaktandet av integritet och författningstexter sker, snarare än hos FRA som ju bara ska genomföra den sökning de har fått tillstånd till.

Det verkar heller inte vara någon omfattande kontrollverksamhet, trettio kontroller på två år enligt skrivelsen. Är det någon som har en aning om hur många signalspaningstillstånd som försvarsunderrättelsedomstolen medgivit sedan FRA-lagen trädde i kraft? Jag tänker mig att det är rätt många, annars är det en minst sagt meningslös signalspaning, om det är fråga om någon handfull spaningar per år.

"Den granskningsverksamhet som Siun ska utföra innebär ett starkt skydd för
att den personliga integriteten i samband med signalspaning i
försvarsunderrättelseverksamhet uppnås i enlighet med riksdagens och
regeringens intentioner och beslut" är regeringens slutsats, vilken baseras på att Siun inte funnit något utav trettio fall av signalspaning vara lagstridigt. Ett felslut, eftersom lagstiftningen mycket väl kan vara otillräcklig för att skydda personlig integritet även om den tillämpas korrekt.

Hej Hanif.

Vilken gnällspik du är. 

'Det där har gjorts förut' är inte ett argument för någon att låta bli. Uppenbarligen har ju diverse ungdomskravaller format en hel del av de sociopolitiska kulturer vi har idag. Man kan heller inte angripa självbild med att någon annan råkar ha haft samma självbild förut, det är snarast kontraproduktivt om man vill bli av med den.

Dessutom, att du har mage att hävda att 'nä vi har inte tid att bry oss om er, era bortskämda nollor' är rätt osmakligt. Det anstår inte en företrädare för staten. Likaså med dogmen 'knega först, snacka sen', som om medborgarskap och deltagande i samhällsdebatt vore villkorat av vilken nytta man gör för näringslivet eller skatteupptaget. I civiliserade stater är det en mänsklig rättighet att demonstrera och argumentera i det offentliga samtalet. Det innebär givetvis en mänsklig skyldighet att bemöta det på ett värdigt sätt, om man nu överhuvudtaget avser gå i svaromål.

Att du råkar ha varit (och är!) en nöjd samhällsparasit ger dig inte någon rätt eller legitimitet i att klandra andra för att de också är sådana och inte är nöjda med det. Du ska se till att samhället gör det ointressant att kravalla och gnälla, inte peka på dig själv och säga 'jag har jobbat, jag får snacka; du har inte jobbat, du ska hålla käften'. Det är ditt uppdrag som politiker att bygga ett samhälle där protester, utsatthet och taskig självbild är föråldrade fenomen. Det är inte ditt uppdrag att vara otrevlig mot de som klagar.

Du vet, att göra staten till ett företag där man har en röst om man är medgörlig och råkar ha fötts med vissa förutsättningar, det är en totalitär typ av ideologi som fick duktigt med spö i andra världskriget. Kanske skulle du vara lite mer försiktig i ditt stöd till den, åtminstone gömma det bakom ditt partis officiella retorik så som dina kollegor brukar försöka göra.

Varsågod, Hanif. Jag lyssnade till och besvarade ditt illa formulerade gnäll trots att jag inte har tid, för att du är en ung surpuppa som tror att du har något att säga och det är hyggligt att bemöta sådant på ett någorlunda sakligt sätt.

Något om straff för mord

Länkar till ledaren som följande är en replik på och den publicerade utgåvan finns i slutet.



Det är anmärkningsvärt att ledarartikeln den 9/1 2013 inte är förankrad i vare sig det rättsfall den hänvisar till eller faktiska sakförhållanden i svensk rätt och rättsutveckling.

2009 skedde en skärpning av straffskalan för mord (se prop. 2008/09:118), från fängelse i tio år eller på livstid till fängelse i lägst tio år och högst arton år eller på livstid. Samtidigt skedde en straffskärpning för unga som begår mord. Det är den trend som råder under nuvarande regering trots att rättsvetenskap och kriminologisk forskning visar att de allmänpreventiva, avskräckande, effekterna av straffskärpningar är marginella (se exempelvis Svensk Juristtidning 2010, häfte 5-6).

Livstids fängelse för mord är inte och har aldrig varit huvudregeln i Sverige. Det har aldrig varit riksdagens intention med kriminaliseringarna av dödande att de flesta som begår det brottet ska straffas med livstids fängelse.

Anledningarna till att hovrätten sänkte straffet från femton till fjorton års fängelse för midsommarmordet var flera. Bland annat fann hovrätten till skillnad från tingsrätten det styrkt att kvinnan under såväl den aktuella kvällen som under en längre tid dessförinnan utsatts för våld och annat kränkande beteende av den man hon mördade. Enligt det rättspsykiatriska utlåtandet har kvinnan en personlighetsstörning med histrioniska emotionellt instabila drag. I psykologutredningen som är en del av grunden för det utlåtandet framkommer också att gärningen skulle kunna förklaras av bristande självkontroll och impulsiv läggning.

Hovrätten kom alltså fram till att personlighetsstörningen och att kvinnan utsatts för våld och kränkningar haft betydelse för att hon begick mordet och att dessa förhållanden inneburit en nedsatt förmåga till beteendekontroll, vilket av bl.a. anständighetsskäl är förmildrande omständigheter i all svensk påföljdsbestämning.

Till detta kan läggas att det finns generellt gångbara ursäkter för att döda andra människor enligt svensk rätt. Att åklagaren inte valde att väcka åtal för vållande av annans död i samband med det nu aktuella södertäljerånet är ett exempel och det finns andra exempel i prejudicerande rättspraxis på att nödvärnsreglerna kan innebära ansvarsfrihet även vid dödligt våld. Så bör det också vara.

Ledartikelns slutsats att nödvärnsreglerna måste ändras och en fruktansvärt repressiv, odifferentierad och mekanisk rättstillämpning införas vid dömande i mordfall är otroligt grov och verklighetsfrämmande. Det kan aldrig vara lika klandervärt när en person som har nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande begår ett brott som när någon som har fullgod förmåga att kontrollera sitt handlande gör det. Detta bör givetvis avspeglas i domstolarnas påföljdsbestämning, alternativet är barbariskt och främmande för svensk straffrätt.

Pontus Näslund, socialdemokrat och juriststudent




Det föregående är hela min replik på en ledarartikel i lokaltidningen Enköpingsposten. Den publicerade utgåvan såg ut så här.

Restaurangmomsen som tidningsanka

Häromdagen rapporterade TT och således också andra medier att sänkningen av restaurangmomsen hösten 2011 satt omkring femtusen personer i arbete i restaurangbranschen.

Det torde vara uppenbart för var och en att det inte finns något strikt kausalsamband mellan momssänkning och nyanställning av personal, för även om skattereformen kan ha lösgjort kapital för företagare så finns det andra investeringar det kan användas för, liksom även vinstuttag kan komma på fråga.

Dagens Arena har en sammanfattande artikel om saken.